utan att bli för introvert är en konst som ibland behöver tränas på. Inte för att jag är speciellt orolig för att bli det, är lite för sällskapssjuk för det.
Helgen som gick blev en sådan. Dålig sömn natten mellan fredag och lördag och det regniga vädret på dagen bidrog till att jag inte gjorde någonting överhuvudtaget mer än att bara finnas till. Jag vet att jag har en hel del att fixa med nästa vecka och behövde tillåta mig att inte göra något alls just då. Sov till och med middag en stund på dagen, något som jag nästan bara gör om jag är sjuk... och tillbringade kvällen i ensamhet med min virkning, laptop och TV:n som enda sällskap. Tystnad, stillhet, enkelhet och inga krav var precis vad jag behövde.
Söndag morgon vaknade jag av att solljuset strilade in genom persiennerna i sovrumsfönstret, kyrkklockorna ringde och jag kände att jag ville ut i naturen. Tydligen hade min goa vän Carola, som jag nuförtiden sällan träffar, samma tanke, för hon ringde mig just då och undrade om vi skulle ta med oss en picknickorg, åka ut till klipporna och sola. Och jag var definitivt inte svårflirtad.
Vi åkte iväg i min lilla gula pärla och tillbringade eftermiddagen i lä bland några klippor och hade det skönt.
Eftersom det var mors dag så hade dottern bjudit mig på middag och det blev en härlig avslutning på dagen med gott att äta och tre busiga småkillar som är mormors ögonstenar.