20 juli 2010

Livets pusselbitar....

börjar falla på plats! Min önskan när jag åkte ner till Spanien var att jag skulle använda tiden till att tänka över saker och tillägna tiden till mig själv och lyssna till mitt hjärta. Jag har gråtit och skrattat så att tårarna runnit och funnit en ro som jag inte haft på länge, också det onda i ryggen och nacken har tagit vilopaus.


De älskade vännerna reste i morse och nu får jag en vecka för mig själv till att bara njuta av tillvaron. Innan jag reste hände något i livet som får mitt hjärta att fladdra och jag längtar faktiskt hem lite, men har bestämt mig för att unna mig tiden till egna tankar, skriverier, läsning och att bara vara. När jag kommer hem vet jag att livet kommer att fortsätta i den raketfart som den annars brukar göra... och jag tror att jag har något fint som väntar mig också.

Vi har solat, badat, strosat längs stranden och i sta´n, varit på en fantastisk föreställning med blandad flamenco och arabisk magdans och tillbringat en dag i den fantastiska borgen Alhambra med dess undersköna trädgårdar. En estetisk upplevelse utan dess like med all vacker arkitektur och dess skönhet.

Nu sitter jag hos min far efter en trevlig fiesta sedan sena eftermiddagen tillsammans med spanska vänner och ännu är kvällen inte slut, det ska spelas och sjungas och nu när nattens mörker lägrat sig känner jag mig nöjd med dagen som varit. Längtar efter barn och barnbarn, men vet att de tar emot mig med öppna armar när jag kommer hem. Emil kryssar för varje dag som mormor är borta och ser fram emot att få sova över när jag kommer hem och det är inte småpotatis det inte.

Önskar alla en härlig fortsättning på den vackra sommaren, som jag förstått är ännu varmare i Sverige än vad den är här i Spanien.


När hjärtat får vingar får själen ro!

2 kommentarer :

Photo by Maria sa...

Du verkar ha fått den underbara semester du behöver och önskar.. Härligt!!
Ha det nu fortsatt härligt och ta det lugnt..

Kram Mia

Annika Estassy sa...

Det låter som om du har en hel del spännande som väntar dig Pia! Och så skönt att värken släppt. Mindre spänningar kanske...