Varje morgon eller kväll som jag gått på min promenad längs hamninloppet och Norrtäljeviken har jag sett den ensamma svanen. Han simmar omkring ensam mellan broarna och ute bland båtarna.. och aldrig mer kommer han att simma tillsammans med en annan svan, eftersom svanarna efter det att de hittat sin livspartner håller ihop resten av livet eller tills någon av dem dör. Jag har känt mig sorgsen när jag sett honom, och en man jag pratade med som försökte mata honom, berättade att han simmat omkring ensam i flera år. Stackaren!!
Tog bilden med mobilkameran, därav oskärpan i mörkret...
Kände mig än mera sorgsen ikväll, eftersom jag av olika anledningar var arg och ledsen när jag begav mig ut i den regntyngda kvällen för att gå ifrån mina känslor. Mina tårar av ilska och ledsenhet blandades med vågornas skvalp, duggregnet och spolades efter en stund bort. Men för en stund kände jag mig som den ensamma svanen... ensam som mamma, ignorerad och utan livspartner. Tack och lov var det en övergående känsla och efter en timme kände jag mig skönt lugn igen! Tänk vilket enkelt recept jag hittat för mitt välmående.
2 kommentarer :
Jodå, vi har alla våra stunder när vi känner oss helt övergivna. Vi kanske behöver vara ledsna ibland för att sedan kunna bli glada igen? Men jag läste någonstans att svanar kan bilda nya par när de separeras. Visst är det trösterikt?
Jag hoppas det är som Annika skriver. Det vore alltför sorgligt annars.
Varm kram.
"Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta".
(Vette tusan om vi har...)
Skicka en kommentar