16 juni 2011

Ensamseglare på livets hav...

Det är både en styrka och en svaghet att ha så oerhört nära till känslorna som jag har och ibland önskar jag verkligen att jag var lite tuffare. 
Jag kan vakna på morgonen och vara på ett strålande humör och mot kvällen kan det ha hänt saker under dagen som gör att sorgsenheten kommer som ett brev på posten eller för all del även tvärtom.


Precis en sådan dag har det varit idag! Från ett strålande humör efter en stunds barnbarnspussar, en långpromenad med min älskade dotter och en biltur i den vackra naturen till en sorgsen ensamhetskänsla nu när jag ska gå och lägga mig! 
Usch vad jag hatar dessa stunder och skulle vilja ha någon som kramar om mig när jag känner så här. 

5 kommentarer :

Maria Björkman sa...

Livets toppar och dalar... Det är kontrasterna som målar tavlan. Inte kul att vara nere i dalen. Jag vet att du vet, att det rikaste livet består av båda dessa delar. Att det vore betydligt torftigare att inte ha såväl förmågan att befinna sig högst upp som olyckan att ibland trilla ner.

Och den där kramen du önskade dig är du så väl värd. Det kommer en här! <3

Anneli Stålberg sa...

En cyberkram är väl inte så varm och go som en riktig, men här kommer en sådan i alla fall :)

Anonym sa...

Känner igen det du beskriver så väl.
Nu testar jag att kommentera anonymt eftersom jag av någon annledning inte kan skriva kommenetarer vare sig på andra bloggar eller min egen.
Önskar dig en skön söndag.
varm kram från www.anettejbd.blogspot.com

Anonym sa...

Känner igen känslan.


Kramar om och hoppas helgen känns bättre...

Pia sa...

Tack för Er omtanke och tankekramar, de värmer också! :)